Spridda tankar om liv och lust

Typiskt värre är ju att när jag sitter och avreagerar mig och blir arg i förra inlägget kommer sonen in och säger att den där tjejen har kallat honom bebis igen och att han råkade säga F-ordet till henne. Inte bra när mamma redan är ilsken. Mamma ut, samtalar med väldigt vass ton om varför man inte kallar varandra otrevliga saker, får dom att säga förlåt till varandra och försöker sluta fred. Tjejen såg faktiskt lite rädd ut ibörjan. Men efterhand som ilskan rann av mig så fick jag henne att bli lite mindre förskräckt. Hoppas nu att det inte händer igen.

Jäkla oskick att kalla varandra bebis och fitta, bög och hora och allt vad de nu har för sig. Istället för att bara vara vänner.

Vad är rimligt när det gäller att visa andra hänsyn? Finns det någon gräns för det? Kan man visa för mycket hänsyn? Att man kan visa för lite hänsyn är nog alla överens om. Men den där gränsen? Vad är lite, lagom och för mycket? Vad fan är lagom? Vad har man rätt att förvänta sig av sin omgivning?

Jag satt och slöade på ett forum om hundar. Kom över en tråd och läste lite. Det handlade om en tjej som hade en besvärlig granne som var hundfobiker. Denna dam pratade heller inte mycket svenska, men tillräckligt för att kunna svära tydliga haranger om tjejen och hennes hund i trapphuset. Tjejen väntade med att gå in tills damen hade satt sig i säkerhet, hade väl fått vänta en kvart nån gång.

Herregud, tar det en hel jävla kvart att gå upp i sitt eget trapphus för att gå in i sin lägenhet? Skyndar man sig inte lite om man inser att folk väntar av hänsyn? Naturligtvis kunde jag inte låta bli att kommentera inlägget. Jag skrev vad jag tyckte och hur jag resonerade. Ni som känner mig kan ju ana... Jag berättade om damen i mitt eget trapphus, som är hundrädd och utländska, om att jag ser till att hålla hunden intill mig, inte låta den nosa på henne och så hälsar jag trevligt på henne när vi möts. Jag berättade att det finns många ungar på gården, och hälften hoppar all världens väg när man kommer med hunden. Det enda konstiga är att de allra flesta säger att de är allergiska.

Konstigt att alla allergiska personer bestämmer sig för att bosätta sig just här på Ljungdala. Synnerligen intressant. Nä, det har mer med religion och tradition att göra. Inte allergi. Jag tror inte ett ögonblick på att alla allergiska med mörk hudfärg verkligen är allergiska. Bullshit.

Jag berättade om förvirringen som ibland uppstår på bussen hit, om folk so m nästan kliver över varandra för att inte komma nära hunden.

Allergi?

Riktig hundfobi?

Allihop?

Knappast.

Jag skrev att jag gärna stannar till och pratar hund med folk som är rädda men intresserade, låter folk klappa hunden medan jag håller den så den inte kan nosa på dom om de vill, att jag plockar upp efter den, inte låter den kissa i sandlådan eller håller den under uppsikt så den inte kan bita någon om det skulle slå slint i huvudet på den en vacker dag. Att jag håller hunden ännu mer intill mig om jag träffar på någon som verkar rädd. Kortar ner kopplet och samlar in hunden vid möte.

Jag talar även om att det inte funkar med kort kjol och kalternecklinne och utslaget hår i Dubai om man ska titta på Dubai World Cup. Att det gäller att ta seden dit man kommer.

Då blir jag påhoppad och blir kallad nedlåtande och otrevliga ord, min intelligensnivå ifrågasätts och jag blir beskylld att lära folk hur dåliga människor beter sig.

Jag drar nu slutsatsen att vi hundägare har ett så mycket större ansvar än vi visste. Hade jag vetat det tidigare hade jag nog skaffat en eremitkräfta istället för en hundjävel. Det är vårat ansvar att se till att utlänningar inte är rädda för våra hundar, vårat ansvar att be om ursäkt för att vi finns i tätbebyggt område med våra hundar, och helst ska vi inte ta bussen, inte bo i allmänna lägenheter och helst ska väl hunden gå på låda inomhus så vi slipper utsätta våra medmänniskor för risken att inte komma till paradiset pga hundbaciller, eller något annat viktigt.

Hunden är inte människans bästa vän. Den är människans fiende, en farlig best, äcklig och otäck. den dreglar, den skäller, den hårar ner, den förpestar livet för alla som kommer från länder där hunden inte ses med samma ögon som här. Jag får helst inte ha en åsikt i ämnet. Jag ska helst gömma mig för alla andra så de inte utsätts för min hund.

Vid närmare eftertanke kanske jag borde flytta bort till österlandet själv med min hund, eftersom de flesta som bodde där nu är här och förfasas över våra hundar. Nu blir hunden oacceptabel här. Det blir fel att vara svensk och ha hund. Det blir fel att tycka att man ska ta seden dit man kommer.

Ska jag påminna dom om detta när jag under semestern till Långtbortistan blir stenad till döds och bränd i ett fat med diesel ihop med min hund? För att jag går på gatan i mina egna kläder, med min egen hund?

I ett land där jag trodde jag kunde göra så, eftersom jag lärt mig av landets invånare att man inte tar seden dit man kommer, utan fortsätter att köra sitt eget race, oavsett landets egna traditioner.

Det enda jag kan lära mig av detta är att man inte ska bry sig om traditioner. Om man inte är svensk. Då ska man bry sig. Om andras traditioner. Att vara svensk är fult. Vågar man tycka något är man en dålig människa. Håller man på det man trodde var rättigheter och egna traditioner är man plötsligt nazist, nationalist och främlingsfientlig.

Men jag har en dröm. Att jag ska kunna åka stadsbussen i mitt eget land, med min hund, utan att det väcker uppmärksamhet. Att jag ska slippa skämmas för mig och min hund på gården, i trapphuset, på ängen. Att jag ska slippa gömma mig så fort jag möter någon. Att jag som infödd svensk sedan hundratals år ska ha samma rättigheter som de som inte ens bryr sig om att ta seden dit de kommer. Jag vill slippa hårda ord mot oss hundägare för att vi råkar vara just hundägare.

Men om jag hade velat ha ett mer accepterat djur kanske jag borde se hur bra det går att klämma in en kamel på bussen eller i trapphuset. Men jag kan ju garantera att bara de verkligt allergiska hade aktat sig för pälsens skull. Alla jävla låtsasallergiska hade gladeligen klappat den och kastat pinnar med den och gett den godis.

*over and out*

Ja, idag har det varit söndag. En allmänt halvtråkig söndag. Nu sitter jag i sängen och skriver lite. Känner mig lite trött också faktiskt. Funderar över dagen och tänker att det var länge sedan jag faktiskt skrev ett inlägg i bloggen. Vet inte vad jag ska skriva om men det löser sig säkert.

Dagen började straxt innan nio, mobilen tjöt för att tala om att det var dags att sätta igång Sommarlov till sonen som piggt och raskt hoppade ur sängen. Själv låg jag kvar och njöt av värmen under täcket och funderade över varför ungar alltid har en sådan otrolig mängd energi. Antagligen somnade jag om lite. Eller dvalade får man nog erkänna, alldeles för lat för att orka gå upp. När Sommarlov var slut och jag kände en akut känsla av att det var frukostdags övervägde jag mina två alternativ. Gå upp och göra frukost eller ligga kvar och ignorera knorrandet i magen. Men även en lat mask kryper mot ett saftigt kålblad, så när sonen frankt deklarerade att han skulle fixa frukost klev jag upp för att njuta av hans ansträngningar.

När man var mätt och belåten kunde jag konstatera att det var regnigt ute och blåste kallt. Och så visste jag ju med mig att jag måste bege mig till stan och jobba, något som absolut inte lockade. Drog ut på det hela dagen, så inte förrän på kvällen kom vi iväg. Tog barn och hund med mig för att de skulle få sympatisera med mig i det äckliga vädret.  I vanliga fall brukar hunden inte vara så pigg på att springa previd cykeln, men just idag hade han en väldig fart så jag knappt hann med. Iväg till stan, jobba och senare hem till R som bjöd på té. Vid det laget var jag allt annat än frusen eftersom det som vanligt var varmare än en sommardag på kontoret. Det kanske påverkade lite att jag tagit tights på mig under mjukisbyxorna, för att inte frysa. Fleecejackan åkte av redan innan jag lämnade jobbet. 

Efter att ha myst lite med smaskigt té spelade vi Buzz Music Quiz. Det var en intressant händelse. Sonen som inte läser så snabbt och som garanterat int ehar koll på all musik vann den första spelomgången. Jag vill å det bestämdaste hävda att sådana spel har ingenting med skicklighet att göra. Är man bara snabb på knapparna och gissar rätt här och där så kan man faktiskt vinna. Ett väldigt förvirrande spel. Det gällde att hålla tungan rätt i mun och trycka på rätt knappar. Och så inser man hur lite man faktiskt vet om musik. Andra rundan vann jag på något mirakulöst sätt. Jag hade massa tur skulle jag tippa på. Men till mitt eget försvar får jag säga att vissa frågor kunde jag faktiskt. Fast jag förstår varför tv-spel mest lockar barn och unga. Jag börjar nog bli gammal. Det känns så iaf när man får börja tänka på vilken knapp som är vilken. Eller om det är en vanesak. Diablo till PC kan jag ju så gott som i sömnen...

Klockan var väl halv tolv när vi cylade hemåt i mörkret. Det hade slutat blåsa så mycket, regnet hade torkat upp och det kändes inte lika kallt. Fleecejackan fick ligga i cykelkorgen. Tantvarning med cykelkorg på styret? Antagligen, men ack så praktiskt det är.

Nu är ju varken min eller sonens cykel så pimpade... Min cykel är ärvd efter min mormor, och lyset på den antika gamla cykeln fungerar inte. Sonens cykel har heller inte lyse som standardutrustning. Detta gör att vi med klappande hjärtan cyklar genom stan, och så fort vi kan viker vi av på smågatorna istället för att stanna kvar på cykelbanorna. Allt för att slippa prata med farbror blå om han bemödar sig med att dyka upp. Plötsligt sätter jag hjärtat i halsgropen för vad glider brevid oss om inte en lysande bil. Vid närmare titt upptäcker jag att det är en ambulans, men jag har redan börjat formulera olika fraser i huvudet. Men det kan kvitta, det är böter på att inte ha lyse oavsett vad man hasplar ur sig. Diskuterar detta med sonen lite och han menar på att han lätt kan knäcka poliserna och slippa böter. Jag undrar vad en åttaårig liten grabb kan ha för erfarenheter av polisen som gör att han tycker de är lätta att knäcka.

Jo då, förklarar han. Han har ju övat sig på den svåraste av alla. Mela. En fröken i skolan. Henne knäcker man inte, hon är den svåraste av dom alla, svårare än vilken polis som helst. Och så säger sonen att han är den enda som har knäckt henne. Och har man knäckt henne klarar man lätt av polisen.

Jag vill inte prova... Känner mig en smula skeptisk till att ens försöka.

Vi kommer dock hem utan att ha haft close encounters of the third kind med farbror blå.  Tack och lov. Jag lovar mig själv att pimpa cyklarna snart, och hotta upp dom lite med lyse. Får man ha neon på en cykel i stan? :P En bakvinge också kanske vore tufft, och en kotuta...

Hemma igen. Läser ett kapitel i Mannen som kunde tala med hästar. Halvbra bok. Eller säger man halvdålig? Vill nog ha det till halvbra. Den är inte dålig, men inte heller jättebra. Absolut inte så bra så att man inte kan lägga den ifrån sig, utan måste sträckläsa den. Det är ganska ovanligt för att vara mig, som så gott som alltid sträckläser böcker.

Vi lägger oss, och sonen är väldigt trött och somnar snabbt. Jag lägger mig i sängen med datorn i knäet och funderar på om det är dags att se House on the haunted hill. Då börjar katten gapa och skrika ute i hallen. Jamar och klagar. Vad tusan... Kan man inte få ha lite lugn och ro så här mitt i natten? Tydligen inte. Lusten att se på film försvinner ganska snabbt och jag sätter mig att knatta lite på tangentbordet istället för att se på film. Till slut kommer kattuslingen in i sovrummet, hoppar upp i sängen och lägger sig ihoprullad vid sonens ben. Väldigt gulligt. Och han är tyst. Nu ligger dom och sover alla tre. Hunden snarkar, sonen är tyst för en gångs skull och katten är stilla och tyst.

Ganska rogivande med detta lugn omkring mig, och jag känner hur jag gäspar mer och mer.

Goodnight!

*over and out*

Satt och flummade lite igår kväll och läste lite på Aftonbladet. Fastnade för en rubrik som lät nåt liknande : Polis fri efter dödsskjutning, och Kajsa avrättades. Klart man blir intresserad och vill läsa. Så man läser. Sen inser man vilken underbar poliskår vi har. Jag vill slå ett slag för poliskåren, dessa tuffa starka Gunvald Larsson-typer. Och framför allt modiga.

Historien var nåt i stil med att Kajsa, 11 år, hade rymt hemifrån, kommit vilse och var arg, rädd och föärvirrad på ett koloniområde någonstans. Råkade bita en kvinna i armen i rena förskräckelsen. Kvinnan larmade sos och 4 stora starka poliser kom.

Kajsa var en katt. En förrymd innekatt.

Poliserna jagar katten med snaror och allt vad man kan tänka sig, har ett jäkla sjå i att få tag på den farliga och blodtörstiga besten, rakt ifrån Afrikas savanner. Katt som katt tänker man. Till slut lyckas de fyra modiga poliserna med livet som insats fånga katten.

Det dödligt farliga kattdjuret, på under två kilo, förs bort till avskildhet och skjuts med ett skott i huvudet.

Poliserna har förklarat häneelsen med attbesten inte hade någon märkning. Nej, tror jag det. Folk är dåliga på att tatuera in nummer i öronen på sina djur. Och nu för tiden används dessutom en annan typ av märkning. Det kallar chip. Ett litet chip som planteras in i nacken på hunden, katten, hästen, bakbenet på sköldpaddan eller leguanen eller vad man nu har för vidrigheter i djurväg hemma.

Jag tror knappast att poliserna har chipläsare som standardutrustning till sin fina blåa uniform.

De säger att katten inte var märkt. Men var den chipmärkt (iof tror jag inte det, men OM...) är jag tveksam till att de ens kollade efter chip. Bara efter tatuering i örat.

Och rättfärdigar bristen på ID-märkning verkligen att skjutas i huvudet av farbror blå, efter att ha blivit jagad av fyra stycken konstaplar? Finns det inget bättre sätt att hantera situationen?

För att återgå till kvinnan som blev biten i armen. Jaha? Rabies finns inte i det här landet, vilka fler sjukdomar finns det som kan få djur att besinningslöst anfalla? Tumörer i hjärnan kan det. Hade katten cancer? Fast kattdjur är ju rovdjur, kanske katten längtade efter att bli som sina stora vilda släktingar i Afrika, och anföll för att hon var hungrig?

Nej, det verkar osannolikt.

Jag kan tänka mig att kvinnan antingen ville fånga in katten och trängde sig på den, eller att hon överraskade den där den hade sökt skydd. En innekatt anfaller inte folk utan vidare. Är sedan innekatten vilse och rädd kan den självklart gå in i försvar om den fruktar fara för sitt liv. Skillnaden på aggressivitet och rädsla hos djur är något människan inte är tillräckligt bra funtad för att förstå sig på och lära sig se skillnad på.

En rädd och förtvivlad katt blir på ett ögonblick den värsta människoätande pantern i mannaminne, och detta skickar vi skattebetalare ut fyra poliser till att fixa. Vore det ett livsfarligt kattdjur så vore det bättre att skicka ut kommunjägaren och en veterinär eller viltvårdare som kan sköta situationen mycket bättre än vad polisen kan.

Detta får mig osäkt att tänka på vargarna och andra rovdjur i vårat land. Det som inte passar in i den bilden vi människor vill ha av samhället (!!??) gör vi oss av med. Vad jag inte förstår är varför samhället innefattar skogsbygden. När jag var liten och gick i skolan fick jag lära mig att samhällen var byar och städer. Inte skog, mark och annat.

Än så länge är det väl inte någon beviljad "skyddsjakt" på Rialavargarna, men det är bara en tidsfråga. Allt som upplevs som hotande för oss ska bort. Det läggs stora summor pengar på att diskutera och dividera detta och mer eller mindre kloka beslut tas ibland. Men skyddar det oss verkligen?

Vad hände med evolutionen? The survival of the fittest?

Vi har stoppat evolutionen med våra orättvisa medel. Evolutionen finns inte mer. Det är vi, människan, som bestämmer vem som ska leva och vem som ska dö.

Ibland har jag känt att fritidsledare inte var det bästa att utbilda sig till. Jag avskyr människor. Jag föredrar djur faktiskt. Även rovdjur. Tyvärr lurade jag mig själv och tänkte att jag nog fuxit upp och kunde finna intresse i människorna, för att jobba med dom. Men nej, djuren ligger faktiskt närmare om hjärtat ändå. Fortfarande.

Djur och natur. Kretslopp. Människor på sin  plats. Circle of life.

*over and out*

Ja, det kändes som om jag var på semester i alla fall. Jag och sonen hade gått ut för att leka lite på en lekplats ett par gårdar bort, och medan jag tog igen mig vid en bänk lekte han vidare. Där satt jag och filosoferade över livet. Lite lagom flummigt.

Just där vi var bodde jag ett år som liten, i en lägenhet, men det såg inte lika dant ut som nu. Den lilla kvartersbutiken är borta, lekplatsen är fräschare och allt är mer exotiskt. Nog för att det var ett par tattare som bodde där på min tid, men nu kändes inte ursprungsbefolkningen som majoritet. Jag såg inte en enda svensk under hela tiden vi var där. Solen sken även om husen kastade skuggor på oss, det blåste lite men vinden var ganska varm. Molnen påminde mig om havsbottnen invid land på en långgrund sandstrand, så där räfflig ni vet. Räfflig så det nästan gör ont i fötterna när man gått runt där ett bra tag.

Ute på lekplatsen lekte lite barn, och de sa inte ens hej till oss, utan lekte vidare som om de ägde hela lekplatsen. Linus klättrade runt och roade sig, sen skulle han ropa på mig. Då fick han en tillsägelse av en annan pojke att hålla klaffen och inte störa när de lekte. Givetvis spetsas modersöronen då, men rumpan var ganska tung där jag satt, så jag reste mig inte. Tänkte att Linus nog kommer bort till mig om han behöver hjälp. Han menade på att han också kunde leka här för att de ägde inte lekplatsen. Men jo då, för den hade deras pappa gjort, sa den andre killen.

Då hade lejonet rökt färdigt och var stridsberedd. Rumpan hade bantat och snabbt och lätt kom jag på fötter. Rakt in i flocken av ungar gick jag, och började klättra runt på lekplatsen jag med. Jagade Linus, lekte tagen och såg till att klättra och åla med mycket stånkanden och tjoanden precis just kring där de här kaxiga barnen tvunget skulle vara. Så klart vågade de inte säga något till mig. Och jag sa inget till dom.

Efter en liten stund hade några flickor uppmärksammat mammans springande, tjoande och lekande på lekplatsen för barn, och undrade vad jag gjorde där och varför jag sprang runt. Tja, vad säger man?

-Jag leker tagen, svarade jag bara och fortsatte fara runt som ett torrt skinn.

Givetvis fortsatte de att titta på mig och såg inte helt förfärade ut. Kanske rent av lite roade. Sen kom en av flickorna fram och frågade vad jag hette. Jag svarade, frågade vad hon hette och så skakade vi hand och sa att det var trevligt att träffas. Tror inte den här flickan hade börjat lekis ännu. Så kom hennes lillasyster och ville också presentera sig, men henne förstod jag inte alls. Värsta gibbrishen, så storasyster fick tolka. Men det var en presentation där med och handskakning.

Jag och Linus fprtsatte leka, och allt fler barn stirrade på oss med växande förtjusning. Samtidigt kände jag mig en aning obekväm i detta, då det var vi som var inne på deras territorium och inte tog så mycket hänsyn till dom. Men vad fan...

Till slut orkade jag inte springa runt i sanden mer, eller klättra och hoppa och svinga mig upp och ner, hit och dit. Satte mig på bänken igen och njöt av vädret. Tänkte att nu är det inte en käft som vågar gå på Linus. Han har varit på den här lekplatsen tidigare, men blivit ganska illa behandlad, och ville inte gå dit igen utan beskydd.

Ungarna började leka tagen och det var väldigt intressant att titta på dom. En började stortjuta så snart hon blev tagen, och menade på att det var tvunget att ha "fritti" nån stans. Hon blev brutalt nerröstad och nya tårar sprutade, och hon la sig på magen i sanden och bölade hysteriskt. Av längden att döma borde hon varit runt 7-9 år. Av hennes beteende att döma borde hon fortfarande ha blöjor och sitta med en blå spade, grön kratta och gul hink i sandlådan och leka med sig själv, ointresserad av vad andra håller på med.

Några vuxna hade tittat ut nu. Två kvinnor kom gående med en barnvagn och en liten tult som var inne i den bästa åldern av "kan själv". För liten för att kunna prata, men för stor för att sitta still och inte vilja undersöka världen. Den ena kvinnan pratade obegripligt med barnet och med den andra kvinnan, och den andra kvinnan prata bruten svenska med henne och med barnet. Ganska kul fenomen. Kan tillägga att det var den äldre av dom som pratade svenska. Barnen på lekplatsen pratade bara svenska med mig, och sedan isen väl tinat var det ett par flickor som tvunget skulle sitta längst bort vid gungorna och brata med mig, eller snarare skrika. Men jag låssades inte att jag hörde allt vad de sa, tittade på deras håll ibland och var fullt upptagen med att bara sitta där och vara. Eller snarare betrakta omgivningen.

Från någon lägenhet hördes orientalisk musik, från en annan osade det mat, och någon annan stans hängde det en tjock, välknuten persisk matta på vädring.

Det kändes verkligen som om vi hamnat på ett ställe långt hemifrån, i ett annat land. Hela området andades annan kultur. Trots att det var en massa barn som skrek och gapade, vilade en lugn och avstressad atmosfär över platsen. Ni som känner mig väldigt väl kan ju le lite, men jo, jag rycktes med av atmosfären...

Men det jag bär med mig på allvar därifrån för ikväll var att alla vuxna som vi mötte besvarade mitt leende och hälsade tillbaka. Jag kände vänlighet, nyfikenhet och... människor, helt enkelt.

*over and out*