Spridda tankar om liv och lust

Igår var jag ju som sagt i Vinslöv, för att träffa familjen och släktingen som hade kommit på besök. Det var både trevligt och intressant. Vädret var varmt och skönt, och det blev att man satt ute på altanen och lapade sol en stund. Sen blev det lite tråkigt, och jag kom på att svamp är ju ganska kul. Så varför inte sticka iväg och kolla om det finns nån svamp vid det där stället vi alltid brukar åka till?

Sagt och gjort. Vi åkte  iväg och tog hunden med oss. Ställde bilen vid naturreservatets parkering och traskade in. Innan vi kom bort till destinationen så mötte vi en tant som kom gående med en stor korg full med svamp, och så några påsar i handra handen. Stövlar hade hon på fötterna också. *suck* Men det fanns i alla fall svamp då, uppenbarligen. Och antagligen var den befintliga svampen på väg hem med henne.

Vi traskade vidare längs stigen och njöt av skogen. Vaga funderingar över min klädsel gjorde att det hela kändes lite oplanerat och kanske inte direkt det bästa jag gjort i livet. Barbent, kjol som slutade strax över knäna, ärmlöst linne och en luvjacka som jag knutit runt midjan. Vita city-gympadojjor på det. Mycket praktiskt när man är på väg till vattensjuk mark, med insekter, buskar, snår och annat otäckt.

Vi hittade svamp, men tanten hade väl redan plockat de största exemplaren. Vi hittade bara vad hon hade missat, men fick ändå ihop nästan tre hundbajspåsar fulla med svamp. Vad jag trodde var trattkantareller.

Medan vi letade efter skogens ädla håvor så platsade jag hunden lös på stigen, och vi själva avvek rakt ut i geografin, dök ner bland buskar, gräs och vattenpölar för att riva och plocka. Hundstackarn satt kvar på stigen och trodde väl inte vi var kloka... Men jag är imponerad över att han satt kvar så länge där jag platsat honom. För en olydig liten hund som helst lägger ödet i sina egna tassar så är det grymt duktigt att stanna kvar hela tiden och varje gång. Vi kom ju ut ur buskarna lite då och då, letade fram stigen och ropade till oss hunden som fick sitta och vänta på ett nytt ställe. In i bräsket ville jag inte ha med honom, tänk om han trampade sönder svampen innan jag hann plocka den! Men det gick alltså över förväntan. Ett par fästingar avhystes av oss redan ute på plats i skogen. Väl hemma blev det genomgång av oss i jakten på de otäcka fästingarna. Jag hittade nog 7-8 stycken totalt på mig själv, den jag tog senare på kvällen inräknad. Hunden hittade jag nog fem på, dagens skörd också inräknad.

Färstingar är äckliga, onödiga och skulle bara försvinna. Vilken funktion fyller de? Är det någon som seriöst vet vad de har för roll i näringskedjan, så berätta det för mig. Går bra att skriva det som en kommentar till bloggen här. Men då ska det vara riktiga och verkliga anledningar eller fakta. Inget som någon nisse hittar på själv för att vara rolig.

Hem till mamma, rensa svampen, steka den och sedan äta grillad fläskytterfilé, rotfruktsgratäng och stekt svamp. Gott gott var det.

Klockan blev ganska sent innan man kom hem igen, efter en dag som varit full av fästingar, svamp, familj och sol... Väl hemma upptäcker jag att kattuschlingen har förvandlat min nya mobilladdare till en byggsats. Precis som den förra laddaren. Nägra inte så väl valda ord slank nog ur där. Grymt irriterande. Kom som tur underfund med att det går att ladda telefonen via datorn och usb-kabeln till telefonen. Får bli nödlösning fram tills man har tid och lust att köpa en ny laddare. De är inte billiga direkt. Kattskrälle!  

Får se om det händer något mer spännande idag, om jag ger mig ut och letar svamp i skogen här brevid eller nåt. Man vet aldrig...

Men innan idag kollade jag igenom min svampbok, mest för att säkerställa att det verkligen var trattkantareller vi hade plockat, rensat och ätit.

Det var det inte.

Det var rödgul trumpetsvamp, även den trestjärnig, tack och lov. Kändes lite dumt, men okej, det var en likvärdig delikatess, som dessutom gjorde sig väldigt väl på smörgåsen till frukosten idag.

Där ser man hur det kan gå...

*over and out*